Valtio-opin fuksi Solja Kivistö pohtii vieraskynässään ruotsinkielisiä opintojaan Åbo Aka-
demissa oman äidinkielensä, suomen, näkökulmasta.

Teksti ja kuva: Solja Kivistö

HEJ och glada vappen! Hoppas den har gått riktigt bra och alla har njutit på doften av vår! Jag heter Solja Kivistö och studerar statskunskap som huvudämne vid Åbo Akademi, i Åbo. Jag började studera vid ÅA förra hösten, så jag är alltså årets gulis (fuksi). Som sagt mitt huvudämne är statskunskap, vilket var ganska självklart val för mig.

VID Åbo Akademi har vi samhällsvetare möjlighet att välja mellan sex olika huvudämnen: nationalekonomi, informationsvetenskaper, sociologi, folkrätt, offentligt ledarskap och statskunskap. Det är kanske en av fördelarna med ett mindre universitet – att man har större frihet att välja inom fakulteten sitt huvudämne.

ATT studera statskunskap och allmänt att studera vid universitet, har varit mycket friare än vad jag hade först fattat. Föreläsningarna ger dig extra information, men tentamina baserar sig i hög grad på kurslitteraturen. Systemet ger studeranden massor av tid att själv fördjupa sig i pågående ämnet, vilket har varit roligt och avstressande, men samtidigt kräver det ansvar och eget initiativ. Personligen tycker jag att det är särskilt intressant när man under föreläsningarna får uttrycka sina åsikter genom gemensamma uppgifter.

JAG är själv helt finskspråkig och kommer från Karleby. Jag gick i språkbadsskola på svenska från dagis till nionde klass, dock gymnasiet gick jag i ett finskt gymnasium. Svenskan har alltså nog funnits där, men absolut var de häftigt att börja i ett helt svenskspråkigt universitet.

PÅ första veckorna språket bara kom typ automatiskt eftersom den bara måste komma. Gulisveckan var superhektiskt. Däremot har det varit mycket svårare att våga öppna munnen i föreläsningssalen. Första gång jag räckte upp handen att svara på frågan var när föreläsaren frågade vilken dag det just hade varit – den dag då finländare sägs vara som mest avundsjuka på sina grannar och deras inkomster. “Skattedagen,” svarade jag.

INNAN jag vågade delta eller svara på frågor under föreläsningarna tänkte jag att mitt svar måste vara 100% rätt, och att det inte fick finnas någon risk att jag inte skulle kunna svara på en följdfråga. Nu har jag vågat säga längre meningar, även med språkliga fel, och till och med uttrycka egna opinioner – där det är mest farligt att föreläsaren vill veta ännu mera.

EN SAK som troligen inte kommer att försvinna är känslan när hjärtat slår tungt och snabbt precis innan handen börjar skjuta upp. Men man lär sig när man vågar moka 🙂

MIN studiemiljö är socialt sett väldigt finlandssvensk, vilket har gett mig nya perspektiv på samhälleliga frågor, särskilt inom statskunskap. Vi har haft under alla grundstudiekurser antagligen åtminstone en underrubrik där man pratar om finlandssvenska väljare eller språkminoriteter. Något som överraskade mig var hur viktig språkfrågan faktiskt är för finlandssvenska väljare.

TILL exempel vi fick svara en gång på föreläsning till frågan: vilka saker vi värdesätter som väljare när vi röstar? Nästan alla nämnde, att bland andra frågor nog anser många att det är viktigt att man får tjänster på svenska och man kan utbilda sig med sitt modersmål. Vilket var kanske lite svårt för mig som finskspråkig och som inte tillhör någon språkminoritet i Finland att förstå.

SPRÅKFRÅGORNA, det är precis de med vad SFP samlar sitt stöd i val. Genom mina studier här har jag också fått se denna verklighet i praktiken. Campus känns ofta som en liten och mysig svensk by inne i Åbo – gamla trähus, kullerstensgator och mycket finlandssvenska!

---